Lupinerna

Den blå blommade först av våra lupiner, och blommar än  med lite mindre klasar.

Lupinerna lärde jag känna under våra resor till fjällen på 70 och 80 talet.

De fanns på vägrenarna i Dalarna.  Jag tyckte de såg fina ut.

Vad jag kommer ihåg, så var det mest blåa.

Jag fick senare rötter av flera kompisar,  men de tog sig aldrig.

Rötterna var väldigt långa, som en morot ungefär, och svåra att gräva upp hela.

Sen fick jag en rot från min Mammas land, en med olika rosa inslag.

Den tog sig, och har fröat av sig en del.

En lila sort står mitt bland bladen till Guldbollarna..

När jag ser nya färger hos några, så ber jag om frön.

Det är mycket lättare att ta frön, än att gräva upp hela rötter.

Fröna sitter i stela uppåtriktade baljor, längs hela stjälken, där blommorna varit.

Genom att få frön så har jag fått nya blommor i andra färger.

En vit var jag glad att lyckas få på ett sånt sätt.

En vit lupin.

Det frösår sig några nya ibland, men har aldrig blivit särskilt många hos mig.

De som frösår sig blir inte riktigt lika några vi redan har.

Vilket är bra, för nu har vi flera olika färgvarianter, på så sätt.

Liknade den andra med lila och vit, men här verkar färgerna ha bytt plats.

Den rosa liknar den vi fick av min Mamma en gång.

Men den sattes på en helt annan plats då.

Det här är antagligen en som frösått sig från den.

En av de rosa lupinerna, med sina flikiga blad till vänster.

Så fort en hel blomsamling blommat ut, så kommer baljorna.

Jag klipper då av dem, och får på så sätt lupinerna att blomma hela sommaren,

 med början i juni.

Dessutom är baljorna inte särskilt vackra att ha kvar!

Lupinerna gör sig bra i rabatterna, där de samsas med andra höga blommor.

Bladen är fina och friska hela säsongen, och är det fortfarande på flera av dem.